Malta 09

Här kommer en rapport från tredje dagen på Malta. I skrivande stund har vi ingen internetuppkoppling på vårt rum utan den kommer och går – publicerar detta inlägg så snart tillfälle ges.

 

Efter en stadig frukost begav vi oss mot busstationen då vi tyckte att det vore skönt att åka buss till sjukhuset istället för att gå. Väl framme vid stationen tio minuter innan beräknad avgång så börjar vår väntan på bussen. Denna väntan visar sig bli mer än de beräknade tio minuterna som vi trott. När 40 minuter passerat utan att vår buss dykt upp så beslutar vi oss att promenera till sjukhuset ändå. Vi vandrar i en halvtimme i gassande solsken. Patrik märker att hans armar börjat bli rosa i solen och beslutar sig för att behålla den långarmade tröjan på. För att skydda huvudet så lånar han Karwans tröja och låter den ligga på huvudet som skydd mot direkt solsken. Det var en lyckad lösning och solstinget undveks för den gången. Våra vandrare kommer så småningom fram och handledaren förstår varför vi var sena och placerar oss båda på ”General examinations” ; konventionell röntgen för dagen.

 

Då vi inte kommer få något klädskåp så bär vi alltid med våra kläder och övriga persedlar i våra ryggsäckar och de följer med till labbet vi skulle vara på. Vi har fått ut varsin dosimeter (mot ersättning naturligtvis) som krävs för att vi ska få vistas på röntgenavdelningen. I matsalen kräver de att man har en namnskylt så att de vet att man är tillhör personalstaben. Personalmatsalen är för övrigt mycket strikt i att det ska vara en personalmatsal och flertalet skyltar upplyser besökarna om att icke behöriga inte har något att hämta där inne.

 

Första dagen på konventionell röntgen flyter på och vi ser direkt ett antal avvikelser från den svenska sjukvården. För det första så får inte radiograferna (röntgensjuksköterskorna) upp någon anames om patienten utan de får endast reda på vilka projektioner de ska ta. Det vill säga att de inte får ta del av patientens sjukdomshistoria och den information som hör till undersökningen på samma sätt som vi är vana vid i Sverige. Vi har lärt oss att alltid läsa igenom patientens anames för att få en inblick och förståelse för vad vi kan tänkas finna på våra röntgenbilder. Nu angav endast enkla figurer och förkortningar vad som efterfrågades och frågeställningen ”finns skelettskada” kunde ges men det gavs ingen historia bakom misstanken till varför patienten hade gjort sig illa.

 

Inte för att på något sätt vara strålskyddspoliser och klanka ner på en verksamhet vi just satt vår fot i men enligt oss så kunde radiograferna ha bländat in aningen bättre än vad som skedde. Det kanske bara var en tillfällighet att just de bäckenbilderna vi såg hade med nästan lika mycket luft som bäcken med på bild. Gällande hygienen så fanns det våtservetter med sprit att sprita händerna med. Vi hade med oss vårt resekit med handsprit som vi använde för att desinficera oss med. Undersökningsrummet, eller ”labbet” vi var på var lite i det minsta laget. Vi fick in en liggande patient och vi såg på de nästan skräckslagna blickarna som radiograferna utbytte mellan varandra när de läste på lappen att patienten låg i en säng. ”Oh it’s a stretchar. This is going to be a problem in this small room”. Och mycket riktigt; in genom dörren kommer en säng som ändamålsenligt fyller ut nästan hela rummet. Personal kallas in, en jättelång glidbräda forceras in under den skakade patienten och på ett maltesiskt ”tre” så tar vi i för kung och fosterland för att forcera över patienten till röntgenbordet. Vår handledare gav några kommentarer om att han blev lagom klämd då han nätt och jämt fick plats mellan sängen och väggen när vi skulle förflytta patienten.

 

Efter att ha genomfört första praktikdagen så tog vi bussen till Valletta station. Det är huvudstationen dit alla bussar går och där fanns ett stort shoppingdistrikt. Vi köpte en och annan glass och gick gatorna upp och ner i solen. Patrik passade även på att besöka banken då han inte kunnat ta ut kontanter från bankomaten men de kunde inte hjälpa honom med den saken. Attans. Nåväl – efter ett stadigt skrovmål på Burger King lärde vi oss att det kostar lika mycket att äta ute på restaurang som på BK så vi kommer hädanefter föredra uteserveringarna.

Valletta center, vid busstationen

Vägen hem kantades av ungefär 100 olika bussar med olika nummer i olika ordning och med olika mål. Att hitta till rätt buss var svårt och vi fick ett antal olika bud på vilken buss vi skulle ta beroende på vem vi frågade. Efter att ha sållat bland en del information och korsförhört fyra busschaufförer om de skulle åka till Swieqi, där vi bor, så hittade vi slutligen vår buss. Under denna bussfärd så åkte vi längs med kusten i Valletta och fick se det fina vattnet.

 

 Swieqi, som är namnet på den stadsdel vi bor i, uttalas för övrigt [Sweehi]. Det är svårt att utläsa maltesiskan

Bussen stannade alldeles utanför vårt hotell, Garden View och vi gick in för att vila upp oss och skriva blogg.

Här är vi nu och ikväll bär det ut i stan. Vi ska se om vi hittar Native som Sara rekommenderat.

Ha det gött nu!

Soliga hälsningar från Patrik och Karwan!